Related Paintings of Titian :. | Diana and Actaeon | St.John the Baptist | St.Catherine of Alexandria at Prayer | The Doge Andrea Gritti | Saint Sebastian |
Related Artists:
Barna da Siena
Italian Painter, active ca.1350 Barna da Siena, also known as Barna di Siena, was a Sienese painter active from about 1330 to 1350, and was the painter in Siena during this period. He learned his trade from Simone Martini. Barna is believed to have paint the frescoes depicting the life of Jesus in the Collegiata di San Gimignano and is generally credited with Christ Bearing the Cross, with a Dominican Friar in the Frick Collection in New York City. He was killed in a fall from the scaffolding. Barna's figures are more dramatic and vigorous than any in previous Sienese painting.
Marie-Guillemine Benoist
Paris 1768-1826 was a French neoclassical, historical and genre painter. She was born in Paris, the daughter of a civil servant. Her training as an artist began in 1781 under Élisabeth Vigee Le Brun, and she entered Jacques-Louis David's atelier in 1786 along with her sister Marie-Élisabeth Laville-Leroux. The poet Charles-Albert Demoustier, who met her in 1784, was inspired by her in creating the character Émile in his work Lettres Émilie sur la mythologie (1801). In 1791 she exhibited for the first time in the Salon de Paris, displaying her mythology-inspired picture Psych faisant ses adieux sa famille. Another of her paintings of this period, L'Innocence entre la vertu et le vice, is similarly mythological and reveals her feminist interests in this picture, vice is represented by a man, although it was traditionally represented by a woman. In 1793, she married the lawyer Pierre-Vincent Benoist. Her work, reflecting the influence of Jacques-Louis David, tended increasingly toward history painting by 1795. In 1800, she exhibited Portrait d'une negresse in the Salon. Six years previously, slavery had been abolished, and this image became a symbol for women's emancipation and black people's rights. This picture was acquired by Louis XVIII for France in 1818. An important commission, for a full-length portrait of Napol on Bonaparte Premier Consul Français in this period was awarded to her in 1803. This portrait was to be sent to the city of Ghent, newly ceded to France by the Treaty of Luneville in 1801. Other honors came to her; she was awarded a Gold Medal in the Salon of 1804, and received a governmental allowance. During this time she opened an atelier for the artistic training of women. Her career was harmed by political developments, however, when her husband, the convinced royalist count Benoist, was nominated in the Conseil d'État during the post-1814 monarchy come-back called the Bourbon Restoration.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.